Accept the good
Jag vill springa som Forrest Gump. Bort från allt. Ibland känner jag mej som Forrest, jag försöker rädda hela min pluton. Alla runt om mej är skadade. Jag också. Kanske hela livet går att jämföra med ett krig? Man går in i det, helt ovetande om framtiden och vad som komma skall, men alla har vi ett öde. Alla är vi rustade med det bästa. Vi har samma förutsättningar. Samma vapen. Men under vägen kan allt hända, alla får vi våra skador. Någon förlorar ett ben, en arm. Förståndet.
Vägskäl och val. Höger eller vänster. Rädda eller bli räddad. Man väljer en väg, men man vet aldrig om det är rätt eller fel, finns här en mina eller inte?
Just nu känner jag mej som löjtnant Dan. En halv människa. Han förlorade sina ben i sitt krig, jag förlorade en del av mej själv i mitt krig. Livet.
Tror alla kan kan känna igen sig. För inte är vi väl så olika? Alla har vi vårat eget krig. Några lyckas välja rätt väg, några är redan på den från dag ett, vissa går vilse, tvingas se fienden i ögonen. Antingen kommer man därifrån död eller levande.
Jag sitter precis som Forrest, på en bänk och berättar min historia. Folk kommer och går, vissa lyssnar och bryr sig. Försöker hjälpa. För andra är det bara ord, de tror mej inte. Kanske vill de inte veta. Kanske har de sitt eget krig? De vill inte höra, de vill inte se, för kanske har deras krig ännu inte börjat. För vissa kanske det aldrig kommer. För visst måste det finnas några lyckliga jävlar?
Ibland flyr jag in i mej själv. Ibland sätter jag mej själv på hyllan och springer. Ibland rymmer jag. Stannar aldrig upp och tänker efter. Tittar aldrig bakåt. Jag är Forrest, löjtnant Dan och Jenny.
Alla har vi ett IQ på 75 när det kommer till kärlek. Antingen har man kärlek eller inte. Ibland är den lycklig, ibland inte. Men alltid, alltid tar den ner vår IQ på 75. Påverkar oss i varje andetag, i allt vi gör.
Någon sänkte mitt IQ så mycket så nu är jag fast. Det lyckliga kommer aldrig vara lika lyckligt som det var med dej. Inte heller kommer någon såra mej och göra mej så olycklig som du gjorde. Du gjorde mej hög och låg och när du inte är här längre är jag på avgiftning. Jag måste få ur dej ur mitt system. Jag måste lära mej leva som Forrest lärde sig springa, som löjtnant accepterade sitt öde och som Jenny hittade hem. Det kan gå, men inget är säkert.
Vi är inte Romeo & Julia, inte Jack & Rose. Vi är Forrest och Jenny. Alltid lite efterblivet, alltid lite för svårt. Ibland springer du, ibland är det jag. Men när tar konditionen slut? Kommer vi alltid att springa? Och kommer du alltid fälla mej längs vägen, hjälpa mej upp och fortsätta, På samma sätt som tiden aldrig stannar? Eller kommer den dagen, då du inte kan hjälpa mej upp längre. Du har fällt mej för sista gången och jag kommer aldrig mer kunna springa....?
Jag står vid ett vägskäl och jag är ung. Kriget har förändrats. Jag kan se räddningen, mitt flyg hem. Jag kan välja att sakta gå den säkra vägen, men vill jag det? Klarar jag det? Mitt andra val är att leva och ständigt akta mej för minor.
Det låter så enkelt. Så bra. Min hjärna vill hem. Men sanningen är den att mitt hjärta är hellre olyckligt med dej, än lyckligt men någon annan. Oavsett antalet minor.
Vägskäl och val. Höger eller vänster. Rädda eller bli räddad. Man väljer en väg, men man vet aldrig om det är rätt eller fel, finns här en mina eller inte?
Just nu känner jag mej som löjtnant Dan. En halv människa. Han förlorade sina ben i sitt krig, jag förlorade en del av mej själv i mitt krig. Livet.
Tror alla kan kan känna igen sig. För inte är vi väl så olika? Alla har vi vårat eget krig. Några lyckas välja rätt väg, några är redan på den från dag ett, vissa går vilse, tvingas se fienden i ögonen. Antingen kommer man därifrån död eller levande.
Jag sitter precis som Forrest, på en bänk och berättar min historia. Folk kommer och går, vissa lyssnar och bryr sig. Försöker hjälpa. För andra är det bara ord, de tror mej inte. Kanske vill de inte veta. Kanske har de sitt eget krig? De vill inte höra, de vill inte se, för kanske har deras krig ännu inte börjat. För vissa kanske det aldrig kommer. För visst måste det finnas några lyckliga jävlar?
Ibland flyr jag in i mej själv. Ibland sätter jag mej själv på hyllan och springer. Ibland rymmer jag. Stannar aldrig upp och tänker efter. Tittar aldrig bakåt. Jag är Forrest, löjtnant Dan och Jenny.
Alla har vi ett IQ på 75 när det kommer till kärlek. Antingen har man kärlek eller inte. Ibland är den lycklig, ibland inte. Men alltid, alltid tar den ner vår IQ på 75. Påverkar oss i varje andetag, i allt vi gör.
Någon sänkte mitt IQ så mycket så nu är jag fast. Det lyckliga kommer aldrig vara lika lyckligt som det var med dej. Inte heller kommer någon såra mej och göra mej så olycklig som du gjorde. Du gjorde mej hög och låg och när du inte är här längre är jag på avgiftning. Jag måste få ur dej ur mitt system. Jag måste lära mej leva som Forrest lärde sig springa, som löjtnant accepterade sitt öde och som Jenny hittade hem. Det kan gå, men inget är säkert.
Vi är inte Romeo & Julia, inte Jack & Rose. Vi är Forrest och Jenny. Alltid lite efterblivet, alltid lite för svårt. Ibland springer du, ibland är det jag. Men när tar konditionen slut? Kommer vi alltid att springa? Och kommer du alltid fälla mej längs vägen, hjälpa mej upp och fortsätta, På samma sätt som tiden aldrig stannar? Eller kommer den dagen, då du inte kan hjälpa mej upp längre. Du har fällt mej för sista gången och jag kommer aldrig mer kunna springa....?
Jag står vid ett vägskäl och jag är ung. Kriget har förändrats. Jag kan se räddningen, mitt flyg hem. Jag kan välja att sakta gå den säkra vägen, men vill jag det? Klarar jag det? Mitt andra val är att leva och ständigt akta mej för minor.
Det låter så enkelt. Så bra. Min hjärna vill hem. Men sanningen är den att mitt hjärta är hellre olyckligt med dej, än lyckligt men någon annan. Oavsett antalet minor.
Kommentarer
Postat av: Jansson
Jag skulle iaf sitta kvar på bänken:)
Postat av: Elin
Det kan jag lova :D
Postat av: Elin
shit va du kan skriva :)
Postat av: Lisa
Tack :$ :)
Trackback
